Bomb dem!

http://www.svd.se/kultur/litteratur/niemi-tillbaka-i-stark-historia_4619747.svd
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-niemi-skjut-apelsinen
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.363407-mikael-niemi-skjut-apelsinen
Mikael Niemi: ”Skjut apelsinen”
Publicerad 2010-05-03 11:23

Om man skjuter en apelsin och prickar rätt så blir det bara våta slamsor kvar. Precis som om man träffar en hjärna.
Det tar ett tag innan vapnet osäkras i Mikael Niemis nya ungdomsroman ”Skjut apelsinen”, den första sedan han började skriva för vuxna med Augustprisade ”Populärmusik från Vittula” för tio år sedan. Men han debuterade som ungdomsförfattare (”Näsblod under högmässan”) . Nu kommer en högspänd, känslosam, stormig uppgörelse med världen som den ser ut när man är beroende av de populära gängen, när vuxna saknar auktoritet fast deras jobb är att få ordning på slagfältet i ett klassrum.

Den namnlösa huvudpersonen hatar sitt gymnasiums klassamhälle som består av skitar och idioter. Skitarna får allt av rika föräldrar, och idioterna är den nyttiga underklassen som ler när de kuvas.

Hur ska man överleva utan att välja sida? Det finns bara ett sätt: att bli något tredje, något som alla kan se och ingen känner igen. Men det kostar blod, svett och tårar.

Jag har undrat hur länge det dröjer innan de allt lokalare skolskjutningarna blir ett stort ämne. Sedan Lionel Shrivers vuxenroman ”Vi måste tala om Kevin” har inte mycket hänt.

Men Niemis svarta roman står mitt i samtiden där bombhot gör skolledningar mycket nervösa och livets femton minuter av kändisglamour plötsligt uppenbarar sig för den som anses farlig nog. Och som alltid visar det sig att ett öppet hot bara är kulmen på år av dolda hot, av mobbning och sorger.

”Skjut apelsinen” är en grabbig bok full av ejakulationer, våld och sår. Det är klassiskt att kvinnor får representera motståndet när en proletärhjälte gör upp med världen. Här är det tjejerna i klassen som under en lektion i genuskunskap får en lektion i härskarteknik av sin klasskamrat. Med den scenen antar jag att Niemi vill raljera över flickors hopp om att deras kön inte ska hindra dem att göra vad de vill av sitt liv. Att det är ”politiskt korrekt” överhetspropaganda?

Det är logiskt att huvudpersonens poetiska eld bara tänds av manliga författare och att han hävdar att de skyldiga till en misshandel är ”Gunnar och Knut och Vladimir”. Den kvinnliga kuratorn skriver noga ner efternamnen: Ekelöf, Hamsun och Majakovskij.

Alla vuxna är korkade svikare. Också mamma vars hårda liv som undersköterska beskrivs så vackert. Det finns bara ett kvinnligt hopp och det är Lavendel i estetklassen.

När katastrofen kommer skapar Niemi en rusig utopi av ordets makt som ingen i den här romanvärlden fattat: ”språket var ju gratis”. Det är för det man ska läsa honom, som många ungdomsromaner om uppbrott och uppror ger den här lust att härmas, att ta itu med världen.

Ulrika Milles
barnung@dn.se